Jag är född 1965. Uppvuxen vid
  kusten i Norge, med allt det
  innebar av fantastiska möjligheter
  till bad och segling etc. (Även
  styrning efter lanternor med min
  fars stora båt.)
  Min mor var tyskt och min far
  norsk. Närmre beskrivningar finns
  nederst.
  Från barndom och upp till vuxen
ålder har jag varit rätt inkapslad i mig själv. 2006 fick jag äntligen diagnosen Asperger syndrom - hög-fungerande autism. (D.v.s. ett funktionshinder i kommunikationen.) Liksom fallet är för många med neuropsykiatriska funktionshinder har det varit orsaken till psykiska problem. Det kan verka motsägelsefullt, men autistiska personer som är mera högfungerade får i allmänhet större problem med ångest och depression än de som är lågfungerande. (Överkrav, brist på hänsyn, väldigt många frustrerande missförstånd... etc.) En kort informationsvideo. (Nederst finns två till, och en på svenska finns på Aktuelltsidan.)



Asperger kan ses som en personlighetstyp, och, förutom de typiska svårigheterna, har jag också de positiva egenskaper som brukar finnas hos människor med detta osynliga funktionshinder.
- Se Nobelpristagaren i ekonomi 2002, Vernon Smith, tala om sin autism längre ned! På CD-bladet till min bok, Spelar ingen roll, nämner jag f.ö. att författaren Willy Kyrklund sagt att ett utanförskap en nödvändig förutsättning för ett konstnärskap.

Som barn var det överdrivet viktigt för mig att prestera. (Kanske för att få den bekräftelse från omgivningen, som var omöjligt för mig att få i kommunikationen.) Jag fick höga betyg och var bra på en del friidrott. En del av mina problem, och
även min fars och andra med autism, tror jag kan härledas till det Jim Sinclair beskriver i citatet
högre upp.  

   Nån gång i tidig skolålder
   började jag teckna av veteran-
   bilar (som jag fortfarande
   tycker är ofantligt vackra) och
   fann en tillflukt i den stora
   kreativitet jag utvecklade. Jag
   hade nya projekt hela tiden,
   och så är det även idag. Det har
   sedan 2002, till dels,
   utvecklats till ett
   "kontorskonstnärskap".
   Det normala är nog att bli mera
    ↑ "Trädmannen"       passiv om man mår dåligt. För
       "Livsbild"           mig är det tvärt om. Jag är 
                          allmänt rätt överaktiv - arbets-
narkoman ('manokreativ'). - Som även i barndomen.
Många med Asperger behöver ha något att hålla på
                                  med hela tiden. Min oro
  tar sig uttryck i att jag
  ständigt jobbar på
  datorn. - Även helger och
  julafton, så jag arbetar
  flera timmar än medel-
  Svensson (eller Ola
  Norrman). Jag spelar gärna
  på mina instrument för att
I ♥  my things with strings      spänna av. Jag älskar
                                  stränginstrument och
        lyssnar mycket på musik.
     Överaktiviteten har tyvärr
     också lett till att jag, genom
     motion och överansträngning,
     fått kroppsskador som i dag
     handikappar mig väldigt.
     Sedan jag alltid älskat
     naturen är det mitt livs sorg.
     - Jag har alltid försökt att fly
     ångest genom aktivitet.
     (Ingenting annat.) Jag tar
     mig numera endast ut med
     en elrullstol, som jag köpt
                               med egna pengar.

Jag är ordningsam, skötsam och har väldigt stor självdisciplin. - Ordning, fasta vanor och rutiner är nödvändigt för människor med autism. Jag har
aldrig använt berusningsmedel. (Några fragment
ur böckerna går att tolkas så (för de som vill...), men det är inte verkligheten. - Är på systemet ca.
5 ggr./år.) Det är väldigt sårande, kränkande och
                         orättvist - och irriterande, att
    många genom åren inbillat sig
    det. Något som inte gör det
    mindre grymt är att min far dog
    så. Jag tycker de med sådana
    fantasier/fördomar kan få gälla
    som varande ...[bilder,
    beskrivning och autismvideo]!
    Det enda "livsstilsproblemet"
    jag nånsin haft är att jag
    motionerat sönder min kropp.
                                      - Det finns en väldig
    benägenhet att trycka
    på mig falska
    stämplar. Det enda
    sättet att slippa
    frustreras och kränkas
    av sånt tycks (för mig)
    vara att undvika att
    träffa människor...
    (Det jag brukar få ut
    av att möta människor
                                        är att jag får reda på
i vilka termer man pratar overklig skit om mig... - vilket är en för deprimerande evighetsplåga.) Fast samtidigt vill jag träffa människor och lider av ensamheten. Men det är nu svårt få till pga. de kroppsliga handikappen - plus min autism.

Människor med Asperger brukar ha s.k. "specialintressen". Mina tidigaste var teckning och veteranbilar. Förutom konst och
datajobb - särskild hemsidan - är sedan många år ett av mina specialintressen kompositören/artisten Frank
Zappa. (En lång TV-intervju med
Zappa finns på Aktuelltsidan.)
Annan musik jag gillar är t.ex. Radiohead, Björk och Trilok Gurtu. Av svenskt sätter jag bob hund högst.
Det faktum att jag har vad autistiska Temple Grandin kallar en "systemhjärna" gör att jag kan uppskatta komplex strukturerad musik som t.ex. Zappas. (Exempel nedanför. Takt 21.) Det, och autism, förklarar även att jag gillat matematik.

Mitt favoritämne i skolan var matematik, så det självklara senare var att gå den naturvetenskapliga linjen i gymnasiet. Kring sjutton års ålder började bygga upp "tankekonstruktioner", vilket det är vanligt att autistiska människor gör. I trilogins första bok, Öppningar till grottan, finns "självporträttet" i en bubbla (högre upp) från då. Den tecknade serien Konstnären på bruket inleds med en avbildning av "bubbelbilden" och två ordagranna citat ur mina ångestfyllda dagböcker från 18 års ålder.
På några ställen på hemsidan beskriver jag hur jag,
liksom många andra med autismdiagnoser, misstolkats och feldiagnostiserats när jag sökt hjälp inom psykiatrin. Jag har ingen kontakt där idag.
På min sida Om Asperger syndrom finns mera om
mig själv. Jag har (mellan 17 och 45 års ålder) gjort tio psykologiska "livsbilder", som alla finns i min dikttrilogi. - Bilderna visar min autism, ångest och anknytning till naturen. En bra beskrivning av min bakgrund finns i Robert Jäppinens inledning till Öppningar till grottan. Dessutom i den avslutande boken i min dikttrilogi, Spelar ingen roll.

Sista året på gymnasiet - då man var tvungen besluta vad man ville med sitt liv - började jag odla idén att ägna mig åt det ena som verkligen hade betytt något sedan barndomen, och bli konstnär. Både min mor och far reagerade i mot då jag, trots höga slutbetyg från gymnasiet, började en ettårig estetisk linje. Samtidigt hamnade jag i den oundvikliga psykiska kris jag haft under mitt vuxna liv. - "Oundviklig" p.g.a. odiagnostiserad autism och min ohållbara "nödlösning": - inkapslingen i mig själv, i total lydighet. - Jag var inte rustad att klara mig i vuxenlivet. Jag tror allt kunde ha sett annorlunda ut om diagnosen Asperger syndrom funnits på kartan då.

1985 kom jag in på konstfack i Oslo, men slutade
på grund av problemen efter ett och ett halvt år.
Jag hade vid denna tidpunkt brevkontakt med Robert Jäppinen, som jag hade råkat träffa en dag på konstfack. Under turbulenta förhållanden flyttade jag 1987 till Ransäter. Utan Robert Jäppinens stöd under nästan 20 år vet jag inte hur det skulle gått. 1988 fick jag jobb på ett stålbruk. Den tecknade serien Konstnären på bruket är baserat på min tid där. För ett lågt pris köpte jag hus i Ransäter. På stålbruket arbetade jag i ett och ett halvt år. Sedan tok jag tjänstledigt i tre år och tog en examen i bioteknik (Skogsindustrilinjen) på högskolan [nu universitet] i Karlstad. - 120 poäng. (Mina favoritämnen var matematik, termodynamik och genetik.) Därefter återvände jag till Ransäter och arbetade ytterligare ett och ett halvt år på stålbruket. Jag fick inget jobb på utbildningen och fick, på grund av psykiska problem och sömnproblem, sjukbidrag från 1994. Under alla åren har jag arbetat frenetiskt med bildkonst. Jag har idag förtidspension.

Mitt livs första dikt skrev jag 1996, och under många år har jag bearbetat mina problemen i skrivandet. Lite av mitt "signum" i många av dikterna är krocken mellan form och innehåll: Även de mest magstarka dikterna, skrivna i 'magstarka tillstånd', har oftast en lätt och melodisk rytm - och humor.
Den sista tiden har jag skrivit mindre än tidigare. (Det kanske är 'hinsides ord'...)
Som jag skriver i förordet till Spelar ingen roll, har jag inte läst mycket poesi, utan huvudsakligen fått det genom musik. (Min favoritdikt är en av Samuel Becket.)

Mellan 1998 och 2001 gick
jag fem terminer på Ord, Bild och Dramalinjen i Karlstad. Linjen gavs av Kyrkerud FHS och RSMH. (Nu av Molkom FHS.)
Genom Komvux har jag sen lärt mig göra hemsidor. Förutom min egen har jag också gjort - och fortsätter göra - Robert Jäppinens hemsida. Jag har utgett en bok: Vem är egentligen
Robert Jäppinen Del 1.

Datorkunskaperna har lett vidare till att jag konstnärligt gjort mycket datagrafik. Även vid förverkligandet av min dikttrilogi och olika häften har jag kunnat göra allt klart på min egen dator. Förutom trilogins böcker, ett dikthäfte och två konsthäften, som jag utgett på mitt eget förlag (Bok-lanterna®), har jag även gjort "hemmasnickrade häften" med dikt och bild. Pennteckningar från 2006 och 2007 finns t.ex. samlade i ett "bildfanzine": DADAUTISM.

Även om jag skrivit många dikter sedan 1996 är
jag främst bildkonstnär. Det är det jag jobbat seriöst med under alla år. Jag är medlem i
Värmlands Konstnärsförbund.
Se mitt Galleri!   

  

 

  
          

         "Livsbild" från 1982: Ångesfylld instängd i
         en bubbla. - Finns i Öppningar till grottan.

         Se tio psykologiska "livsbilder"!

  
 
                       ↑  I gott sällskap (Halvdan
        dikt.) Jag är en tämligen timid person-
        lighet, men är helt heterosexuell. - För
        att reda ut ytterligare något en del
        genom åren inbillat sig om mig. Med
        autism lär man sig inte nödvändigtvis
        det "könstypiska" kroppsspråket och
        sättet. (Jag gillar t.ex. komikern
        Zinat Pirzadeh. ♥ ) Jag skulle önska jag
        kunde bli ihop med någon.
 

♪  Trilok Gurtu:  Balahto och Seven  notes to heaven,  Radiohead: Go  slowly, Brian Eno &  U2: Your blue room

←Klicka på pilarna! 'Jukebox'    Gitarrsolo av Frank Zappa.

    "Microspelarna" är min egen idé/'tillämpning'...

   
   

                      
                                                                            
        Hur 'produktionsbolaget'
        Bok-lanternaâ ofta fungar.
         ← "Rider get"
 

    - i form av inre eller yttre motigheter
       

          - t.ex. i form av dikter,
          bilder eller annat.
 

MAKALÖS GETOST                    Bok-lanternaâ

         d.v.s. näringsrika publikationer.

      Annat än "getråvaror" används också.